mirjamistoveln

Inte konstigt att italienare blir som dom blir.  Jag menar, helt hysterisktt glada när de är glada och helt hysteriskt arga när de är arga. Ingen gråzon, inget lagom. De tillåts inget annat redan sedan de är bäbisar på nio månader.  När Matteo är i sin egna lilla värld och varken skrattar eller gråter, då är det närmast katastrof. "Cosa c´e?... Sei serio?..." undrar alla oroligt. Men han dagdrömmer ju bara, eller tänker på något annat. Jag om någon förstår denna "state of mind". Också när jag dagdrömmer, tror de att jag är trött. Men det är ju inte säkert att jag har rätt om Matteo, han kanske är djupt deprimerad i dessa stunder, vem vet? Men jag har svårt att tro det...



...Jag hoppas att de flest vid dethär laget har förstått att jag tenderar att ta till sarkasm och överdramatisera lite smått :)