mirjamistoveln

Tredje gången gilt, skulle man kunna säga. Var på det, vid dethär laget för er frekventa läsare, välkända Balloncafé igårkväll. Jag är så stolt över mig själv! Denna lördag hade jag gått upp sex på morgonen för att förflytta ,ig med tåg tre timmar till en liten stad vid havet, Arenzano. Där hade det varit fullt upp hela dagen och jag kom tillbaka till mitt kära ingenstans efter tio på kvällen. Jag var helt slut, men efter att fått smaka på den ljuva smaken av socialt umgänge i Arenzano var jag fast besluten att jag måste ta slut på min fasta. Så jag for iväg på min cykel mitt i det kalla mörkret och efter ett pit-stop på Genzones gubbhak där jag tog "un caffé" med hälften socker för att skicka lite liv i mina vener, var jag framme. Väl där beställde jag en öl och var precis påväg in i mina gamla gängor (stå en stund vid baren, hitta någon plats där jag kunde stå och vänta på att någon kom fram till mig). Men då daskade jag mentalt till mig själv och gick fram med mina grova boots till fyra tjejer på höga stilletklackar som verkade roliga. Och vet ni vad? Jag lever! Visst de blev väl lite förvånade och väldigt ställda när de måste prata engelska, men mest tyckte de nog att det var ganska kul att en sådan exotisk varelse från sverige befann sig i deras lilla värld. Så det var slutet på min sociala misär och nu har jag hälsat på halva stället där och minns namnet på ungefär två. Tydligen hänger de där varje fedag, lördag och söndag så jag vet ju ungefär vad som väntar mig, ganska kul ändå :) Och denna lilla håla är typ som ett grande fratello (big brother, som är jättestort här fortfarande), alla har varit tillsammans med alla och det är komplicerat hit och det är komplicerat dit. Känns som att det kan bli en lite klurig stig att vandra på eftersom jag varken kan språket (och ingen kan engelska) eller det sociala beteendet. Men äntligen lite äventyr, gottfolk!

Ska berätta lite om Arenzano också. Jag åkte dit för att hälsa på en familj som jag funderar att byta till. Jag har nog nte ens skrivit det, men efter jul så ska jag byta ställe. Helt enkelt för att jag måste göra det mesta av min vistelse här och det kan jag inte här i ensamheten. Jag kommer sakna min lille prutt bäbis så ont-i-magen mycket!! Men jag måste. Det blir nog inte den familjen men det var supermysigt att hänga med några i min ålder som jag faktiskt kan prata med (inte bara gestikulera och staka fram enstaka ord till). Det var tre aupairer som var där som jag träffade, en från sverige, en från stor brittanien och en från kanada. Mycket skojiga människor! Och det fick mig att tänka på hur mycket jag saknar att ha min klick!