mirjamistoveln

Om du inte vill läsa en massa om världens sötaste bebbe så hoppa detta första stycke. Adesso, jag börjar få lite grepp på dethär nu... tror jag. Får väl erkänna att jag fick lite smått panik där ett tag. Tänkte "vad tusan har jag gett mig in på, hur ska jag klara att inte bara hålla denna bebis levande utan också glad och nöjd med livet.! Vad gör jag ensam hela dagarna med en liten sprattelfigur som tjuter varje kvart??" Fick panik och hjärtesorg den stackarn grina och skrek med bara en fumlig främling som tröst. Men nu börjar vi lära känna varandra, jag och sprattelfiguren. Jag vet att när han skriker som om jorden håller på att gå under, ja då har han antagligen bara tappat sin napp. Dessutom börjar jag kunna läsa hans ansiktsuttryck. När han stöter på något riktigt klurigt här i livet, som en fluga till exempel, rynkar han ihop ögonbrynen och lyfter lite på det ena. Ögnbrynen åker istället upp och ögonen spärras upp när något är superspännande, som jag till exempel :P Därför kan jag ofta hindra hans gråt innan det ens börjat och jag kan ofta hitta anledningen till hans sorg. Han till och med äter utan protest när jag matar honom!

Gällande språket dock, hmm. Hade nog förväntat mig att det skulle gå fortare än vad som är rimligt. Eftersom jag inte kan något alls förstår jag ju ingenting och då är det också svårt att snappa upp det första. Men jag märker mer och mer att jag förstår vad de pratar om. Jag kan också en del bebis-verd, så som dormire, jokare, manjare; sova, leka, äta. (Tag felstavningen som ett bevis på att jag inte slog upp dem)

Äh, jag skulle kunna skriva några sidor till, men jag har hört att blogginlägg helst ska vara korta, så jag får väl berätta mer sen :P Måste bara tillägga att jag inte har en aning om hur jag ska kunna socialisera i denna by. Det enda som finns är en yttepytte matbutik och en inte större "bar" med några tjocka gubbar, ursäkta välbyggda äldre herrar som spelar spelautomat. Jippi!

Buona Notte!