mirjamistoveln

Fryser, svettas, mitt hjärta vet inte vart det ska ta vägen och huvudet protesterar med en vidunderlig värk... Snart ska jag säga det, snart.. Jag väntar bara på et "e pronto", så ska jag gå den gröna milen. Jag lyckades idag säga till Tiziana att jag måste säga något till dem ikväll när barnen somnat, på så vis kan jag inte smita undan.

Såhär är mitt planerade tal:
"I didn't know that I had to be present this much time and it feels like I have no time for anything else. For me it's just not worth it on my one year off the studies. I'm sorry and it's a shame because I really like you and the children and I understand that you need this much help, but it doesn't work for me."

Såhär kommer det antagligen bli:
".......ehhh..... well...... hehe....... yeah.... i was.... i think.... too much... hmmmm etc, etc, etc..."

Om jag inte skriver något mer på bloggen på ett tag så får ni ringa polisen jag kan ha stupat av nervositet och ångest, alternativ blivit mördad av blickar.

Tack all fina nära och kära för att ni är de bästa stödhjulen när ni skriver så fina kommentarer. Och förlåt för att jag hela tiden använder bloggen som klagomur men aldrig gör något åt problemet. Men ikväll!