mirjamistoveln

Vill bara att ni ska veta att allt inte är elände här. Idag kändes livet lite lättare att bära på. Jag har bestämmt mig, eller mamma har bestämt åt mig (21åriga självständiga Mirjam), att jag ska prata med dem nästa vecka och att detta faktiskt inte är okej. Det är inte mig det är fel på. Så då har jag inte det liggandes över mig nu, jag har en plan. Kanske som en följd av detta har allt annat också gått bättre.

Jag känner mig mer naturlig i familjen. Kan prata och bete mig mer fritt. Måste inte helatiden tänka på att ge ett bra intryck på föräldrar, barn och farföräldrar och allt vad det är.

Och kanske som en följd av detta. Har min relation till barnen gått bättre också. Leonardo har en mer jämn inställning till mig, inte tvär när jag ska få hono att göra något och inte överexalterad (...eller nåja, det beror ju på vad man lägger för mening i det begreppet) när vi leker ihop. Men här kommer den riktiga smällkaramellen... konstpaus... Carolina har börja ty sig till mig, även när en förälder eller farförälder är med!! Hon somnade med mig idag efter lunch. Hon kom ett antal gånger och ville upp i min famn även om det fanns alternativ. Hon har verkligen börjat storgilla att leka med mig. Hon kommer och frågar mig (pekar och gnyr) om saker hon vill ha. Hon är nöjd med att jag byter på henne fast andra är där.

Jag MÅSTE prata med föräldrarna på måndag. Om jag är här för länge kommer jag verkligen fästa mig vid dessa ungar. Och på något sätt känns det som att man är elakare när de är större än vad Matteo var.