mirjamistoveln

Imorse var första gången jag såg Leonardo på nio dagar. Han har varit och skidat med sin mormor, om jag inte skrivit det tidigare. Jag kom in på morgonen när barnen vaknat och fortfarande låg i sängen och sa i mörkret försiktigt ciao. På några sekunder var det absolut noll respons, sedan rusade Leonardo ur sängen för och bokstavligen hoppade på mig med världens bamsekram! Sedan var han lite blyg, sedan var han glad och sedan var allt som vanligt igen.

Inte ett lika kärt återseende, får jag ju krasst erkänna, var det när mormorn kom vid tiotiden. Inte för att hon är dum eller dålig på något vis, men vi är så olika och så är det tillbaka till att aldrig vara själv med Carolina och alltid vara med strikta nonna och hennes banor. Och även om det är underbart att Leonardo är tillbaka så känner jag nu, såhär efter ett 13-timmarspass, hur trött man blir!