mirjamistoveln

Åh vad jag ogillar när dendär gråmulnakänslan smyger sig på och fasten hur jag kämpar så lyckas jag inte skaka den av mig. Jag läser om allas glada semestersysslor på facebook. Och fasten jag också har roliga sysslor för mig och i princip semester så är den avgörande faktorn att jag är ensam här. Alla har åkt hem eller på semester med sina au pair familjer. Mina kompisar och min syster hemifrån kommer inte och hälsar på mig. Alla är på skojigheter tillsammans. Sedan när jag kommer hem så jobbar/pluggar alla och vädret har blivit kallt. Men mest pytt blir jag på att jag inte lyckas ta på vara denna dag! gaah!

Men igår lyckades jag i alla fall! Jag åkte till siena (själv). Helt underbart vacker stad, med gator som gick fram och tillbaka upp och ner lite hursomhelst. Stadens hullerombuller upp stakade sandfärgade bebyggelse reste sig upp framför en på kullarna. Varje tyngdpunkt i staden verkade vara vänd med ryggen till staden. Är det inte ironiskt hur man inte kan låta bli att älska allt oplanerat. Bara förmiddagen strosade jag ensam omkring och faktiskt lyckade njuta i min ensamhet. Sedan till lunch fick jag sällskap av två interessanta damer från en kvinnomanifestation som pågick i stan. Sedan träffade jag en supertrevlig norrman att babbla med medans vi gick bort oss p medeltidsgatorna.

Så! Nu känns det bättre! Ska ta tag i min dag och kanske åka till san gimignano, medeltidssatd som inspirirat till manhattan :)