mirjamistoveln

Mamma mia! Som dom säger här. Igår var en helt toookigt galen kväll. När jag kom hem mötte jag Maddalena påväg till skolan. Sedan efter två timmars sömn kände jag mig super fit för att ge all min kärlek och energi till en liten krabat som idag bestämt sig för att vara lite extra gnällig. Till råga på allt sedan så kissar han på mig!

Men jag störtgillar honom ändå! Jag får bara vad jag förtjänar :)

Snaaaaart åker jag hem och sedan till finland. Kan inte vänta på att bara få vara jag med alla älskade trygga personer! Känns som att jag fick en överdos av äventyr igår.

Nästa onsdag, om exakt en vecka åker jag hem. Blandade känslor. Hittills har jag mest bara längtat, men det börjar samlas en liten obehaglig klump i magen nu och den gör sig påminnd varje gång Matteo skrattar. Jag inser först nu hur mycket jag ändå gjort mig hemmastadd här, kan inte riktigt förstå att jag inte kommer tillbaka hit.

I helgen var jag i Milano hela lördagen och handlade julklappar. På lördagskvällen åkte jag på middag med gymmet där jag dansar. (Man vet att det är en liten ort när gymmet anordnar julmiddag.) Efter middagen var det latinodansgolv, mest trevande trampande och någon vinglig snurr för mig dock. Kul, kvällen var... givande ;) På söndagen sedan träffade jag äntligen Andrea! (För er som inte vet, är han en som jag känner från tidigare skolutbyte med Italien, min italienska bror :))

Så min, i praktiken, sista helg här var minst sagt till min belåtenhet! Nästa helg måste jag stanna i huset hela dagarna med Matteo. Mamman är nämligen på sjukhus för en operation. Matteo vill varken äta eller sova med sin far.

Inte konstigt att italienare blir som dom blir.  Jag menar, helt hysterisktt glada när de är glada och helt hysteriskt arga när de är arga. Ingen gråzon, inget lagom. De tillåts inget annat redan sedan de är bäbisar på nio månader.  När Matteo är i sin egna lilla värld och varken skrattar eller gråter, då är det närmast katastrof. "Cosa c´e?... Sei serio?..." undrar alla oroligt. Men han dagdrömmer ju bara, eller tänker på något annat. Jag om någon förstår denna "state of mind". Också när jag dagdrömmer, tror de att jag är trött. Men det är ju inte säkert att jag har rätt om Matteo, han kanske är djupt deprimerad i dessa stunder, vem vet? Men jag har svårt att tro det...



...Jag hoppas att de flest vid dethär laget har förstått att jag tenderar att ta till sarkasm och överdramatisera lite smått :)