mirjamistoveln

För två dagar sedan sa jag nu är det verkligen vår, även om det varit vår i svenska mått mätt sedan jag kom hit. Men nu har det verkligen slagit till och blivit sommar! Även om mina hjärnprocesser inte riktigt hinner med så njuter jag för fulla muggar. Och även om jag bitvis har en ytterst påträngande hemlängtan bitvis, så ångrar jag inte alls att jag har en veckas semester i denna underbara stad, med start nästa vecka.

Planer för helgen är, eventuell konsert och utgång på fredagskvällen. Lördag har jag aldrig en aning om. Lördagskvällen vet jag dock att föräldrarna ska på fest så då är det hemmakväll och ofantliga mängder popcorn när barnen somnat. På lördagen kommer också den nya tjejen, så det blir ju spännande. På sönda ska jag, Egle, hennes vän från Schweiz och Petra på gigantmarknad, porta portese, på förmiddagen. Eftermiggaden ska vi hänga (förhoppningsvis)i solen i villa portese i sällskap av massa dolce och jordgubbar. Det blir fint. Sedan är jag ju i princip ledig, ska nog smita iväg och bo hos egle en vecka innan det bär av till Firenze den sjunde 

Vid middagen idag frågade jag om de ville attt jag skulle åka när den nya kom elller om de ville att jag skulle stanna några dagar innan jag åkte. Men då sa de. "Nej stanna, stanna! Du får stanna så länge du vill, helst hela året. När måste du vara i Florens?" Sedan pratade vi om vad vi skulle säga tilll Leonardo. Då var de lite oroliga för att de tyckte att jag var den som barnen fäst sig vid mest. Och att jag var den av alla som de haft som lekte bäst med barnen. För du leker som ett barn! Haha, det är så sant som det är sagt. När Carolina ser bilar i taket och jag släpper in apor i rummet så tänker jag verkligen att de finns där. När Leonardo förundras över leksaksskelett i leksaksbutiken, så känner jag  hur coolt det faktiskt är, haha. Och jag springer omkring som en galning och kastar mig på golvet (när energin är tillräcklig). Så jag blev alldeles överraskat glad när de tyckte jag var så duktig. Jag som trott att de tycker jag är alldeles hopplös, eftersom jag tyvärr är som ett barn även när det gäller ording och reda.

Nu är jag tillbaka från Italiens norra toppar. Helt fantastiskt vackert var det där. Även mycket intensivt var det där, t.o.m. lite skidning har jag hunnit med. Som vanligt när jag ställer mig på ett par långa skidor och kastar mig ut i brant lutning så blir det lite sällskapsresan över mig, dock utan sällskap i det här fallet. Men efter ett tag börjar jag få lite flyt på det hela och jag blir strax påmind hur sjutusans kul det är att flyga fram på vit snö på mäktiga berg.


Lekplatsen besöktes mer eller mindre varje dag. Denna bild får väl också presentera vädret mesta delen av vär vistelse i Selva Gardena Wolkenstein.


Så här kan man se ut


En hel del timmar passerade i lägenheten också, med lek och barnprogram. Eftersom jag inte får lägga upp foto på barnen så får jag väl lägga upp foton som barnen tagit (inte för att jag frågat).


Som sagt, vackert. Det var även vackert väder denna tidiga morgon samma dag som vi åkte.

Så imorgon bär det av till alperna. Vilket är hur ballt som helst men just nu känner jag mig bara helt slut. Men det ska tydligen vara fantastiskt vackert dit vi ska och jag har ju aldrig varit och skidat i alperna, vet inte om jag kommer få skida så supermycket dock. Men det blir nog fint. Tänk vad mycket jag får se av Italien.

Ikväll skulle jag gå ut med de andra men icke för det blev alldeles för sent och jag måste packa, duscha och sen upp tidigt imorgon.

Hursomhelst kommer jag inte ta med datorn. Så ni inte tror jag blivit bortrövad av någon italienare.

Jag kan inte nog understryka hur skönt det är med en lugn morgon. Jag hadeglömt bort min egen natur, jag behöver en långsam start för att fungera. Var tvungen att kliva upp tidigt för pappan skulle till jobbet och barnen sover, men jag hör inte när de vaknar om jag sover.Som en gåva sover de extra länge OCH städerskan är inte här och bullrar med disk och dammsugare. Så nu har jag gjort mig i ordninng och ätit en svensk frukost utöver kakor. Aldrig trodde jag att jag skulle uppskattalugn och ro i min ensamhet, men det var ju innan jag blev extra förälder. Ska nog passa på att hinna tvätta nu.

Mitt internet har varit nere i två dagar. Så mycket här i världen som man kan beskylla fotboll för. Så nu är det snart en ny helg, men här kommer hursomhelst bilder från den förra


På lördagen gjorde jag mig lite nya bekantskaper, två au pairer. Längst till vänster är Kate från Irland, längst höger är Petra från Tyskland. I mitten sitter Egle som jag träffat förut som pluggar här i Rom. Vi hade lunch i timmar och pratade som gamla vänner nästan.


På kvällen skulle jag på karnivalfest med Egle, uklädd och allt, men istället fick jag vara hemma med barnen när föräldrarna gick på bio.


På söndagen skulle vi (jag och de två andra au pairerna) till castel s. angelo, innan tog vi en liten promenad till vatikanen i väntan på den tredje.


Castel s. angelo

Kate och Petra på terrassen på angelo


Romromrom, patheon, monumentet vid piazza venezia och colosseum.


Vatikanen

Skulle skriva ett långt inlägg med bilder och allt från den relativt händelserika helgen som jag haft. Men alla händelser har gjort mig lite trött och jag vill ta vara på chansen att komma i säng i tid ikväll. Så jag säger god natt istället!

Idag sa jag till Leonardo att jag nästan aldrig fiskat (detta är hans överlägset STÖRSTA intresse). Då frågade han, som följd, om jag skulle stanna till sommaren. Och som följd av det stack en liten kniv i mitt hjärta, men jag lyckades svara att jag inte visste. Då tittade han på mig med stora förvirrade ögon som hittade en gnista hopp när han kom på att men du kan ju fråga dina föräldrar! Jag blev helt ställd på en kant för jag vet att vi förr eller senare kommer behöva säga att jag åker. Jag sa att mina föräldrar saknade mig massa, vilket inte är en lögn direkt men kanske inte anledningen till att jag åker... Stackars lilla hjärta som lägger all sin tillit på de stora människorna omkring sig. Och så sviker jag.