mirjamistoveln

Huhuuh! Bäbisen är sjuuuk!! Stackars Matteo bara gråter och gråter. Han vill inte sova heller! Men det är inte någon allvarlig fara med honom. Dock ,puh, jag har ett fullt medicinschema att föja. Hur ska det gå, jag kan ju knappt komma ihåg att sätta på mig skorna innan jag går utanför dörren!! (Å andra sida slipper jag ju minnas det här eftersom man har skorna på sig inomhus, men jag kommer säkert lyckas gå ut i tofflorna någongång) Det är som mamma sa, det är mycket ansvar att ta han om en så lite människa.

Men jag ska inte klaga, Matteos mamma får inte en blund om nätterna. Senaste natten var hon tvungen att hålla honom i famnen gåendes, gå med honom i vagnen eller köra runt med honom i bilen bara för att han skulle sova något överhuvudtaget. Denna natt verkar inte bli bättre heller, jag hör honom ligga och skrika nu... Och hon ska köra till Schweiz på jobb imorgon, puh! Jag ska inte bli mamma än på ett låååååååångt tag, det är en sak som är säker!

Förlåt mig för att denhär bloggen börjar likna min dagbok, en ventil för alla svarta moln men det är faktiskt sol här också (även bokstavligt talat). Även om dethär inte direkt är det äventyr jag tänkt mig så är det definitivt det avbrottet jag behövde. Det är inte direkt någon press (minus medicinschemat), jag är för första gången i mitt liv någorlunda färdig med sommaren och redo för hösten och folket här är så hjärtligt trevliga att man blir alldeles glad!! Så har jag gjort något för att undvika att ni blir alldeles deprimerade :) 

Det var inte långvarigt och inte särskilt spännande, däremot var det väldigt blött och patetiskt. Det var fredagkväll och jag hade bestämt mig för att inte repetera förrförra fredagens deprimerande ensamsittande. Så jag gjorde det "bästa" av situationen hoppade på min lilla cykel och begav mig ut i det bäcksvarta ösregenet för att se vad italiens landsbyggdsnatt har att erbjuda. Ytterst överraskad blev jag när jag såg en bar med musik och livslevande människor (och de var inte ens typ tre gubbar utan flertalet blandad skara!!!) Wihi, tänkte jag och gick in, efter att jag parkerat min cykel en bit bort. Men väl därinne vändes alltihop. Som en skrämd hare (med alldeles för blöt päls) svepte jag snabbt mitt vinglas, lossades att min mobil ringde och att jag måste gå ut för att höra vad som sas. Hahaha, jag skrattade åt mig själv hela vägen hem och det måste de där inne också ha gjort.

Faktum är att man borde byta detta uttryck till "Det är rena italienskan". Här är en kluring för er som inte håller med mig om dett a påstående:

Varför säger "mi manchi" när man ska säga "jag saknar dig", men "ti aspetto" när man vill säga "jag väntar på dig"?? Alltså varför säger man i det första fallet den som gör något (dvs jag) och böjer sedan verbet efter den man syftar på (dvs du) och säger inte den man syftar på (dig). Medan man i det andra fallet inte säger den som gör något (dvs jag), utan böjer verbet efter denna (jag) och säger man den man syftar på (dig) istället! Hur konsekvent är detta om jga får fråga?!... Förlåt men jag blir så upprörd, detta skulle ju vara lätt. Tacksam för förklaring på dethär mysteriet.

Jaa, jag inser att dethär var ett ytterst uttråkande (och förvirrande) inlägg, men det var främst i egoistiskt syfte.

Ci sentiamo! Om någon någongång är inne på skype...

Jaha, här sitter jag nu i mitt efterlängtade, älskade Italien. Det är fredagskväll och jag sitter tyst på min säng och undrar vad jag kan jag hitta på härnäst, efter jag kliat mig lite på magen menar jag. Det kallar jag hejdundrande spänning det!! Hm... men egentligen ska jag ju inte klaga, jag skulle ju också kunna göra något åt det. Men här kommer det nu, mitt erkännande, jag vågar inte. Det är alldeles mörkt utanför, jag tvivlar på att den lilla baren med alla exalterande händelser den har att erbjuda, ens är öppen. Och jag kan ju inte alls språket ännu. Dessutom vet jag inte vad jag skulle säga till familjen, att jag ska på promenad i ett bäcksvart intet eller att jag ska gå och ragga på lite spelautomatsgubbar?

Ursäkter, ursäkter. Men äventyret får nog ändå vänta än så länge, nu ska jag titta på lite trueblood i min ensamhet och önska att jag hade lite sällskap (särskilt av en speciell).

Om du inte vill läsa en massa om världens sötaste bebbe så hoppa detta första stycke. Adesso, jag börjar få lite grepp på dethär nu... tror jag. Får väl erkänna att jag fick lite smått panik där ett tag. Tänkte "vad tusan har jag gett mig in på, hur ska jag klara att inte bara hålla denna bebis levande utan också glad och nöjd med livet.! Vad gör jag ensam hela dagarna med en liten sprattelfigur som tjuter varje kvart??" Fick panik och hjärtesorg den stackarn grina och skrek med bara en fumlig främling som tröst. Men nu börjar vi lära känna varandra, jag och sprattelfiguren. Jag vet att när han skriker som om jorden håller på att gå under, ja då har han antagligen bara tappat sin napp. Dessutom börjar jag kunna läsa hans ansiktsuttryck. När han stöter på något riktigt klurigt här i livet, som en fluga till exempel, rynkar han ihop ögonbrynen och lyfter lite på det ena. Ögnbrynen åker istället upp och ögonen spärras upp när något är superspännande, som jag till exempel :P Därför kan jag ofta hindra hans gråt innan det ens börjat och jag kan ofta hitta anledningen till hans sorg. Han till och med äter utan protest när jag matar honom!

Gällande språket dock, hmm. Hade nog förväntat mig att det skulle gå fortare än vad som är rimligt. Eftersom jag inte kan något alls förstår jag ju ingenting och då är det också svårt att snappa upp det första. Men jag märker mer och mer att jag förstår vad de pratar om. Jag kan också en del bebis-verd, så som dormire, jokare, manjare; sova, leka, äta. (Tag felstavningen som ett bevis på att jag inte slog upp dem)

Äh, jag skulle kunna skriva några sidor till, men jag har hört att blogginlägg helst ska vara korta, så jag får väl berätta mer sen :P Måste bara tillägga att jag inte har en aning om hur jag ska kunna socialisera i denna by. Det enda som finns är en yttepytte matbutik och en inte större "bar" med några tjocka gubbar, ursäkta välbyggda äldre herrar som spelar spelautomat. Jippi!

Buona Notte!

Så här är den nu, min ack så efterlängtade blogg! Den är för er som vill ha en liten update av mitt liv när jag är dålig på att höra av mig. Den är för er som är lite nyfikna på det mytomspunna italien. Den är för er som undrar hur i *pip* man tar hand om en sjumånaders bebis (vet själv inte det... än i alla fall) och så är den för er som är allmänt uttråkade :)

Så jag har nu anlänt till mitt nya hem. Rapporten lyder: generellt bra. Alla är snälla, bäbisen söt och stället fint. Men det går i vågor, ojojoj! Likt Matteos, lillbebbens, humör. Han kan skratta ena sekunden och sedan gråta nästa. Humörsvängningar värre än en tonåring! Ibland känner jag mig ganska hemma här och ibland vet jag inte hur det ska gå... Och språket sedan, puh. Jag säger bara det, man kan inte ta mig för än italienska än på ett tag :) 

Ciao!!