mirjamistoveln

Kan inte tro mina öron när folk påpekar att det är glest mellan mina inlägg. Själv är jag förundrad över hur aktiv jag är med uppdaterandet! Jag menar det är ju ändå mig vi pratar om. Hursomhelst, här kommer ett inlägg bara för inläggets skull, om absolut ingenting. Niente.

Denhär veckan harjaga förutom att ta hand om Matteo gjort... inget. Eller ja, jag har varit ute och sprungit tre gånger, minst 40 min. Det är jag riktigt stolt över, för jag springer verkligen, har fått upp konditionen överraskande bra! Igår var jag på Baloon och hälsade på en av tjejerna som jobbar där. Det var bara killar där en torsdagskväll som denna. Inte så spännande (som det kanske låter), jag tog en cappuccino och trampade hemåt igen.

Inför helgen kan jag bara säga att risskördetiden är slut!

Tredje gången gilt, skulle man kunna säga. Var på det, vid dethär laget för er frekventa läsare, välkända Balloncafé igårkväll. Jag är så stolt över mig själv! Denna lördag hade jag gått upp sex på morgonen för att förflytta ,ig med tåg tre timmar till en liten stad vid havet, Arenzano. Där hade det varit fullt upp hela dagen och jag kom tillbaka till mitt kära ingenstans efter tio på kvällen. Jag var helt slut, men efter att fått smaka på den ljuva smaken av socialt umgänge i Arenzano var jag fast besluten att jag måste ta slut på min fasta. Så jag for iväg på min cykel mitt i det kalla mörkret och efter ett pit-stop på Genzones gubbhak där jag tog "un caffé" med hälften socker för att skicka lite liv i mina vener, var jag framme. Väl där beställde jag en öl och var precis påväg in i mina gamla gängor (stå en stund vid baren, hitta någon plats där jag kunde stå och vänta på att någon kom fram till mig). Men då daskade jag mentalt till mig själv och gick fram med mina grova boots till fyra tjejer på höga stilletklackar som verkade roliga. Och vet ni vad? Jag lever! Visst de blev väl lite förvånade och väldigt ställda när de måste prata engelska, men mest tyckte de nog att det var ganska kul att en sådan exotisk varelse från sverige befann sig i deras lilla värld. Så det var slutet på min sociala misär och nu har jag hälsat på halva stället där och minns namnet på ungefär två. Tydligen hänger de där varje fedag, lördag och söndag så jag vet ju ungefär vad som väntar mig, ganska kul ändå :) Och denna lilla håla är typ som ett grande fratello (big brother, som är jättestort här fortfarande), alla har varit tillsammans med alla och det är komplicerat hit och det är komplicerat dit. Känns som att det kan bli en lite klurig stig att vandra på eftersom jag varken kan språket (och ingen kan engelska) eller det sociala beteendet. Men äntligen lite äventyr, gottfolk!

Ska berätta lite om Arenzano också. Jag åkte dit för att hälsa på en familj som jag funderar att byta till. Jag har nog nte ens skrivit det, men efter jul så ska jag byta ställe. Helt enkelt för att jag måste göra det mesta av min vistelse här och det kan jag inte här i ensamheten. Jag kommer sakna min lille prutt bäbis så ont-i-magen mycket!! Men jag måste. Det blir nog inte den familjen men det var supermysigt att hänga med några i min ålder som jag faktiskt kan prata med (inte bara gestikulera och staka fram enstaka ord till). Det var tre aupairer som var där som jag träffade, en från sverige, en från stor brittanien och en från kanada. Mycket skojiga människor! Och det fick mig att tänka på hur mycket jag saknar att ha min klick!

I lördags var jag på en årlig vintage mässa i ett slott, inte så långt här ifrån. Egentligen är det ganska konstigt att denhär mässan är här för den är stor och folk kommer från hela italien till detta slott för att se på dyra minnen från förr. Men det var kul, mycket olika slags folk, allt från subkultur till östermalmsdamer (dock inte från östermalm såklart). Väldigt mycket att titta på. Men mest titta på, men jag lyckades ändå få med mig fjärde paret skor jag köpt sen jag kom hit(!) Nåja det är ju ändå i skolandet. Men nu är det basta!

Söndagen var en död dag. Jag var trött för jag hade inte kunnat sova pga vissa omständigheter. Jag lyckades palla mig till simbassängen för det var det enda jag kom på som jag faktiskt kunde göra här, men tom där var det dött. På kvällen pratade jag med mamma, syster och Anna, så mycket som skype tillät mig (vilket inte var mycket). Så skönt att få prata av sig med världens bästa människor!

Jag vaknar av att jag hör en bebbe tjuta, eller bara prata eller tjutande leksaker, detta någongång mellan 07.30-09.00. När jag går ut i köket möts jag av en liten filurs stora leende. Om han inte tagit sin morgonlur så sitter han med mig medans jag äter frukost i evigheter eller så tar vi en morgonlur tillsammans. Sedan går vi och gör i ordning oss för dagen ,klär på oss och byter blöja (på honom då såklart). Sedan leker vi kanske en stund innan klockan blir elva då han oftast börjar bli lite trött, och han sover en liten stund. Lunchdags är det vid tolv, detta kan vara en av de bättre stunderna på dagen men det kan också vara den värsta, beroende på vad han har bestämt sig för att vara på för humör. Ibland är halva matrummet täckt med mat och det ligger leksaker överallt som bevis på desperata försök att underhålla honom. Ibland är det bara lite mat och leksaker spridda, som tecken på en rolig och mättande matlek. När han fyllt sin mage är det dags för mig och hans mamma som oftast jobbar hemma. Och så var han trött igen, då går vi upp på hans rum och han sover i sin säng, en timme eller två. Sen, klockan 1530 om han inte sover fortfarande är det mellanmålsdags. Sedan leker vi en liten stund innan han ska sova en liten halvtimme, vilket jag tror det börjar bli dags för nu.

Dethär gör Matteo alldeles överlycklig: När man varit iväg en liten  stund och kommer tillbaka. När man pussar honom. När man gör roliga ljud. När vi dansar, ofta till Kent (det börjar ju bli höst) eller min skönsång. När jag sjunger (han är nog den enda som blir glad av detta). När han sjunger. När han pratar. När man lyfter honom på olika sätt. När han ser sig själv i spegeln, alla borde bli så glada av att se sig själva i spegeln, tror ju i och för sig att alla skulle bli det om de var så söta som honom. När man pussar honom. När man äter upp honom. När han får frukt efter maten. När han får skvätta vatten med sin vattenflaska. När han får bita en i fingrarna. När han får dra en i håret. När man kittlar honom. Och mycket, mycket mer.

Idag skrattade han till och med i sömnen och jag menar inte ett litet leende utan ett verkligt långt skratt. Ååh jag undrar vad han drömde, det var nog om mig ;) Vi har verkligen fina dagar tillsammans.

Slag, drag i håret, bett, det får man räkna med när man har han om en liten krabat. Ibland gör det faktiskt ont, men oftast är det mest mysigt, för han gör det med sitt busiga flin! Och all andra saker som händer i hans närhet skulle vara värd all smärta i världen, som när han precis vaknat och ett giganstiskt leende, som gör hans ögon till två streck, breder ut sig över hans ansikte när han får syn på mig. Han är alldeles underbar den lilla lilla människa!

Jag har börjat gå till en simhall inte så längt härifrån. Det är alltid massa folk där så det är trevligt. Men alla är väldans seriösa. Så där kommer jag bland alla svarta sportbaddräkter i min blommiga bikini, går i vattnet simmar lite i maklig takt men pausar lika mycket som jag faktiskt simmar. Förbi far någon stänkande crawlare. Fördelen med att det finns många seriösa simmningsutövare där, är att det därav också finns mycket ögongodis :P


Såhär snygg är jag i den obligatoriska badmössan och simglasögonen.


Jag bakade kanelbullar på kanelbullensdag, men de blev inte som vanliga hederliga svenska bullar. Med italliens konstiga jäst, mjöl och socker, blev de liksom mer... italienska. Goda men fula!


I helgen var jag i Venedig med familjen här. Matteo var inte speciellt imponerad, men jag var, igen.


Vi var och gungade igår, Matteo gillar! Speciellt när jag är en krokodil i ena endan som äter upp honom varje gång han gungar dit :D

Jag gav mig in på det igen! Bara det. Sen att det gick bättre denhär gången, woho! Dels var det inte fullt lika skrämmande denhär gången, även om man känner sig lite som "the odd one out". Kvällen bestod mest av att jag satt och pratade med två trevliga filurer, eller ja, de pratade och jag förstod hälften, jag pratde och de förstod hälften. Nåväl inte lika blött, patetiskt skrämt och kort besök på Ballon café denhär gången :)

Tidigare under dagen denna lördag hade jag varit i Pavia med grannens dotter... 15år. Och oj hon är verkligen femton och jag tycker det är störtkul! För i Pavia möötte vii upp heennes ääldre heemliga poojkvään. Heennes moor tyycker aatt haan äär prooblem såå jaag fåår iinte sääga nååågot oom hoonom, haha! (Skriiver sååhäär såå dee iinte kaan föörståå meed traanslaate.) Hursomhelst, de kunde knappt någon engelska så jag tror jag lärde mig mer italienska denhär lördagen än jag gjort på resten av månaden jag tillbringat här!


Baloon café, fullt drag. Detta foto är dock från förra regniga helgen.


Valentina och jag utanför doumen i Pavia.

Huhuuh! Bäbisen är sjuuuk!! Stackars Matteo bara gråter och gråter. Han vill inte sova heller! Men det är inte någon allvarlig fara med honom. Dock ,puh, jag har ett fullt medicinschema att föja. Hur ska det gå, jag kan ju knappt komma ihåg att sätta på mig skorna innan jag går utanför dörren!! (Å andra sida slipper jag ju minnas det här eftersom man har skorna på sig inomhus, men jag kommer säkert lyckas gå ut i tofflorna någongång) Det är som mamma sa, det är mycket ansvar att ta han om en så lite människa.

Men jag ska inte klaga, Matteos mamma får inte en blund om nätterna. Senaste natten var hon tvungen att hålla honom i famnen gåendes, gå med honom i vagnen eller köra runt med honom i bilen bara för att han skulle sova något överhuvudtaget. Denna natt verkar inte bli bättre heller, jag hör honom ligga och skrika nu... Och hon ska köra till Schweiz på jobb imorgon, puh! Jag ska inte bli mamma än på ett låååååååångt tag, det är en sak som är säker!

Förlåt mig för att denhär bloggen börjar likna min dagbok, en ventil för alla svarta moln men det är faktiskt sol här också (även bokstavligt talat). Även om dethär inte direkt är det äventyr jag tänkt mig så är det definitivt det avbrottet jag behövde. Det är inte direkt någon press (minus medicinschemat), jag är för första gången i mitt liv någorlunda färdig med sommaren och redo för hösten och folket här är så hjärtligt trevliga att man blir alldeles glad!! Så har jag gjort något för att undvika att ni blir alldeles deprimerade :) 

Det var inte långvarigt och inte särskilt spännande, däremot var det väldigt blött och patetiskt. Det var fredagkväll och jag hade bestämt mig för att inte repetera förrförra fredagens deprimerande ensamsittande. Så jag gjorde det "bästa" av situationen hoppade på min lilla cykel och begav mig ut i det bäcksvarta ösregenet för att se vad italiens landsbyggdsnatt har att erbjuda. Ytterst överraskad blev jag när jag såg en bar med musik och livslevande människor (och de var inte ens typ tre gubbar utan flertalet blandad skara!!!) Wihi, tänkte jag och gick in, efter att jag parkerat min cykel en bit bort. Men väl därinne vändes alltihop. Som en skrämd hare (med alldeles för blöt päls) svepte jag snabbt mitt vinglas, lossades att min mobil ringde och att jag måste gå ut för att höra vad som sas. Hahaha, jag skrattade åt mig själv hela vägen hem och det måste de där inne också ha gjort.

Faktum är att man borde byta detta uttryck till "Det är rena italienskan". Här är en kluring för er som inte håller med mig om dett a påstående:

Varför säger "mi manchi" när man ska säga "jag saknar dig", men "ti aspetto" när man vill säga "jag väntar på dig"?? Alltså varför säger man i det första fallet den som gör något (dvs jag) och böjer sedan verbet efter den man syftar på (dvs du) och säger inte den man syftar på (dig). Medan man i det andra fallet inte säger den som gör något (dvs jag), utan böjer verbet efter denna (jag) och säger man den man syftar på (dig) istället! Hur konsekvent är detta om jga får fråga?!... Förlåt men jag blir så upprörd, detta skulle ju vara lätt. Tacksam för förklaring på dethär mysteriet.

Jaa, jag inser att dethär var ett ytterst uttråkande (och förvirrande) inlägg, men det var främst i egoistiskt syfte.

Ci sentiamo! Om någon någongång är inne på skype...

Jaha, här sitter jag nu i mitt efterlängtade, älskade Italien. Det är fredagskväll och jag sitter tyst på min säng och undrar vad jag kan jag hitta på härnäst, efter jag kliat mig lite på magen menar jag. Det kallar jag hejdundrande spänning det!! Hm... men egentligen ska jag ju inte klaga, jag skulle ju också kunna göra något åt det. Men här kommer det nu, mitt erkännande, jag vågar inte. Det är alldeles mörkt utanför, jag tvivlar på att den lilla baren med alla exalterande händelser den har att erbjuda, ens är öppen. Och jag kan ju inte alls språket ännu. Dessutom vet jag inte vad jag skulle säga till familjen, att jag ska på promenad i ett bäcksvart intet eller att jag ska gå och ragga på lite spelautomatsgubbar?

Ursäkter, ursäkter. Men äventyret får nog ändå vänta än så länge, nu ska jag titta på lite trueblood i min ensamhet och önska att jag hade lite sällskap (särskilt av en speciell).

Om du inte vill läsa en massa om världens sötaste bebbe så hoppa detta första stycke. Adesso, jag börjar få lite grepp på dethär nu... tror jag. Får väl erkänna att jag fick lite smått panik där ett tag. Tänkte "vad tusan har jag gett mig in på, hur ska jag klara att inte bara hålla denna bebis levande utan också glad och nöjd med livet.! Vad gör jag ensam hela dagarna med en liten sprattelfigur som tjuter varje kvart??" Fick panik och hjärtesorg den stackarn grina och skrek med bara en fumlig främling som tröst. Men nu börjar vi lära känna varandra, jag och sprattelfiguren. Jag vet att när han skriker som om jorden håller på att gå under, ja då har han antagligen bara tappat sin napp. Dessutom börjar jag kunna läsa hans ansiktsuttryck. När han stöter på något riktigt klurigt här i livet, som en fluga till exempel, rynkar han ihop ögonbrynen och lyfter lite på det ena. Ögnbrynen åker istället upp och ögonen spärras upp när något är superspännande, som jag till exempel :P Därför kan jag ofta hindra hans gråt innan det ens börjat och jag kan ofta hitta anledningen till hans sorg. Han till och med äter utan protest när jag matar honom!

Gällande språket dock, hmm. Hade nog förväntat mig att det skulle gå fortare än vad som är rimligt. Eftersom jag inte kan något alls förstår jag ju ingenting och då är det också svårt att snappa upp det första. Men jag märker mer och mer att jag förstår vad de pratar om. Jag kan också en del bebis-verd, så som dormire, jokare, manjare; sova, leka, äta. (Tag felstavningen som ett bevis på att jag inte slog upp dem)

Äh, jag skulle kunna skriva några sidor till, men jag har hört att blogginlägg helst ska vara korta, så jag får väl berätta mer sen :P Måste bara tillägga att jag inte har en aning om hur jag ska kunna socialisera i denna by. Det enda som finns är en yttepytte matbutik och en inte större "bar" med några tjocka gubbar, ursäkta välbyggda äldre herrar som spelar spelautomat. Jippi!

Buona Notte!

Så här är den nu, min ack så efterlängtade blogg! Den är för er som vill ha en liten update av mitt liv när jag är dålig på att höra av mig. Den är för er som är lite nyfikna på det mytomspunna italien. Den är för er som undrar hur i *pip* man tar hand om en sjumånaders bebis (vet själv inte det... än i alla fall) och så är den för er som är allmänt uttråkade :)

Så jag har nu anlänt till mitt nya hem. Rapporten lyder: generellt bra. Alla är snälla, bäbisen söt och stället fint. Men det går i vågor, ojojoj! Likt Matteos, lillbebbens, humör. Han kan skratta ena sekunden och sedan gråta nästa. Humörsvängningar värre än en tonåring! Ibland känner jag mig ganska hemma här och ibland vet jag inte hur det ska gå... Och språket sedan, puh. Jag säger bara det, man kan inte ta mig för än italienska än på ett tag :) 

Ciao!!