Tillbaka till verkligheten på gott och ont
Inte ett lika kärt återseende, får jag ju krasst erkänna, var det när mormorn kom vid tiotiden. Inte för att hon är dum eller dålig på något vis, men vi är så olika och så är det tillbaka till att aldrig vara själv med Carolina och alltid vara med strikta nonna och hennes banor. Och även om det är underbart att Leonardo är tillbaka så känner jag nu, såhär efter ett 13-timmarspass, hur trött man blir!
Napoli
Ta på dig kläder till tänderna, inget glitter eller uppseendeväckande, sy fast fickorna med pengar i. Uppmaningarna och galenskapshistorierna var många innan jag åkte till denna omtalade stad. Men jag åtminstone uppfattade det inte alls som galenskapsstad. Bilarna körde ju lite hursom helstoch liteskummamänniskor kanske man såg. Annars tyckte jag det var en stad med mycket liv (minus söndagseftermiddag) och vackert hav.
När jag kom på fredagskvällen, hade söta Frida gjort en smarrig risotto. Efter den och lite vin tog vi oss ner till "centro historico" för att gå på konsert:
Bandet var mycket speciellt,men efter ett tag blev de minst lika brasomspeciella.Trummisen var vän till dessa två suddiga figurer:
Alessandro och Frida!
Sedan hängde vi på centro historicos nattliga hängtorg (namnet har gått mig förlorat). Där pågick aktiviter i form av billigt öl drickande, snacksförsäljning, lite gitarrspellande, stojjande, snackande, rökning (av misstänka substanser) och en hel del frysandeför vår del. Men därifrån blev det oturligt nog inga bilder.
Men när man vaknar upp till en utsikt som denna
då blir det ju i alla fall foto. Dett är slltså utsikten från Fridas lägenhet.
Sedan bar det av nerpå stan för att leta buss som gick till buffalo- och medelhavsmatsutställningen vi skulle på.
Där var Frida alldeles lyrisk och såhär ser ett av hennes tusen foton därifrån ut. Dessa är alltså de buffalas som gör denäkta goda italienska mozzarellan.
Efter utställningen, med massa smakande av mozzarella och annat gott bar det av för kaffe mini dolce, vilande, mer ätande och massa snackande. På kvällen åkte vi till Napolis godaste pizzeria, och det var verkligt gott. Den inte allt för aktiva papparazzin missade såklart att fota.
Detta var i vilket fall lägenheten med värdinna, mycket tjusiga. 
Söndagen spenderades med slappt sightseeande och promenerande i staden. På detta torg firade carnivalen som är nu i dagarna. Såhär såg barnen ut bla
mini-charlie chaplin spelar boll
Vesuvius, om denna ö bestämmer sig för att få ett utbrott så ligger Napoli ganska illa till
Castell Ouvo. Mycket fint, byggt på ett egg och om dett ägg går sönder så så faller hela napoli.
Hgt där uppe med så fin utsikt måste det ju fikas, tänkte vi svensk och fint. Napolitanska ciacere (stavas inte så men ordet ska iaf betyda snack/tjatter/prat). Förut var chokladen grisblod och kakao. Vi fick även sällskap av en munter vakt som sa att de stängde.
Parken som finns längs med kusten i Napoli
Dörrarna i portarna i denna stad är anpassade efter min storlek
Galleria i Napoli som är en mindre kopia av den i Milano.
Efter denna promenad gick vi hem och gjorde som resten av alla Napolitanarna, åt lat långdragen söndagslunch i trevligt sällskap. Sedan åkte jag till tågstationen bak på vespa. Och det var denna finfina helg. Massa tack Frida för den!!
Weekend
Heja mamma och pappa!
Trodde jag ja
Nu så
Jag är i alla fall nästan helt återställd från min lilla influensa, tur att jag har frmågan att intensivheala genom att sova två dagar i träck och sedan är allt borta! Så nu är det nya friska tag. En månad kvar här som jag ska göra så mycket jag kan utav. Sedan blir det kanske Florens eller Napoli. Det är ju inte hela världen heller att behöva byta plats. Tänk vad mycket jag får se och lära mig. Vilken kameleont jag blir! Eller kanske blir jag mer stabil, den som lever får se!
Från Gianicolo ser man ut över nästan hela Rom. Längst till vänster i bilden ser man Castel S. Angelo, som är påvens flyktborg. Nästa äventyr är att besöka den. Har bara sett den från bil på distans, men bara så är den imponerande.
Underbar park, villa Torlonia, med massa vackra gångar, byggnader, monument, träd, lekplatser. Så härligt med alla dessa parker i Rom, i så stor kontrast till den bullriga bilmiljön på Roms gator. Här hittar man en blandning av livsnjutare, lekande barn, hånglande par, filosofer, hängande ungdomar, funderandes pensionärer, alla!
Min plats i solen!
Så var dagarna i Rom denna helg.
I fredags var jag i alla fall och luftade mig lite. Jag var i en alldeles prima park och joggade. Det var som om all tyngd blåste av mig och tankarna for runt i takt med pulsen. Sedan skulle jag ju som sagt ut och dansa. Blev ingen dans, men trevligt sällskap, god pizza, äcklig drink på ballt ställe, en del italienska och mycket virrigt körandes genom Rom. Lördag hade jag sömnbrist, tog hand om Carolina och var sjuk. Idag är jag sjuk och har spenderat hela dagen i sängen. Föräldrarna var borta lördag och söndag, skönt.
Nästa helg ska jag till Neapel! Jag längtar... att få komma härifrån ett tag, träffa Frida, se Neapel
Tack alla för det fina stödet! Det behövs verkligen! Man är inte så stark ensam har jag fått lära mig.
Jovars
Nu har jag i alla fall fått tid för att gå ut och jogga. Ikväll ska jag ut och dansa med Ieva, hennes vän Egle och hennes italienska vänner. Känns som att det är nu som staden ppnar sig för mig. Vänner, jag hittar, jag får vanor... och så byter jag. Sånt är livet. Även om detta år inte blir som jag tänkt mig, lär jag mig och upplever kanske mer (och andra saker än jag tänkt mig). Det är ju bra. Hej!
Då var det gjort, på gott och ont.
Om du tror att det är en semester i Italien att vara au pair...
Att bara fly löser ingenting, du måste lära dig, det är en fråga om mognad.
Det är ett stort ansvar att åka till en familj, man kan inte bara komma och stanna i en månad ochh sedan vända om.
Men det är inget jobb, du är en del av en familj där man löser saker tillsammans. Men du har inte sagt någonting. Om du säger då vill jag gå och göra det, så säger vi ja då kan du det eller då kan du inte det. Om det är ett problem måste man försöka lösa det och inte bara efter en månad säga nej jag vill åka tillbaka.
Jag sitter helatiden och önskar jag kunde vara med Leonardo och Carolina. Vi har inte varit på egen hand på fem år, men det gör ingenting för oss för våra barn är vårt liv. Men även om vi bara sover i tre timmar går vi till våra barn när de vaknar om natten med kärlek.
Ungefär sådan utlägg kom i långa svep. Vad ska jag svara? De visste att något var fel. De har gott och undrat när jag ska säga något. Nu vet jag inte riktigt vad vi bestämt. Men jag tror de ska leta en ny. Tror de uppfattade det som att jag vill åka hem. Då får de tro det. Jag känner mig tom, slut och lite värdelös. Som att allt jag tänker är fel. Men de sa också att de sa dessa saker för min skull och för att han var som mig (ville fly) när han var ung och att de förstår att jag vill ha mer egentid. Dom är väldigt öppna och lite kändes det skönt att alla kort var på bordet.
En sak är sann, jag måste lära mig att prata om problem och hävda mig själv.
Då var vi där
Fryser, svettas, mitt hjärta vet inte vart det ska ta vägen och huvudet protesterar med en vidunderlig värk... Snart ska jag säga det, snart.. Jag väntar bara på et "e pronto", så ska jag gå den gröna milen. Jag lyckades idag säga till Tiziana att jag måste säga något till dem ikväll när barnen somnat, på så vis kan jag inte smita undan.
Såhär är mitt planerade tal:
"I didn't know that I had to be present this much time and it feels like I have no time for anything else. For me it's just not worth it on my one year off the studies. I'm sorry and it's a shame because I really like you and the children and I understand that you need this much help, but it doesn't work for me."
Såhär kommer det antagligen bli:
".......ehhh..... well...... hehe....... yeah.... i was.... i think.... too much... hmmmm etc, etc, etc..."
Om jag inte skriver något mer på bloggen på ett tag så får ni ringa polisen jag kan ha stupat av nervositet och ångest, alternativ blivit mördad av blickar.
Tack all fina nära och kära för att ni är de bästa stödhjulen när ni skriver så fina kommentarer. Och förlåt för att jag hela tiden använder bloggen som klagomur men aldrig gör något åt problemet. Men ikväll!
Jag är en svag människa
Finns inte mycket mer att säga
The silverlining
Jag känner mig mer naturlig i familjen. Kan prata och bete mig mer fritt. Måste inte helatiden tänka på att ge ett bra intryck på föräldrar, barn och farföräldrar och allt vad det är.
Och kanske som en följd av detta. Har min relation till barnen gått bättre också. Leonardo har en mer jämn inställning till mig, inte tvär när jag ska få hono att göra något och inte överexalterad (...eller nåja, det beror ju på vad man lägger för mening i det begreppet) när vi leker ihop. Men här kommer den riktiga smällkaramellen... konstpaus... Carolina har börja ty sig till mig, även när en förälder eller farförälder är med!! Hon somnade med mig idag efter lunch. Hon kom ett antal gånger och ville upp i min famn även om det fanns alternativ. Hon har verkligen börjat storgilla att leka med mig. Hon kommer och frågar mig (pekar och gnyr) om saker hon vill ha. Hon är nöjd med att jag byter på henne fast andra är där.
Jag MÅSTE prata med föräldrarna på måndag. Om jag är här för länge kommer jag verkligen fästa mig vid dessa ungar. Och på något sätt känns det som att man är elakare när de är större än vad Matteo var.
Med posten kom idag (äntligen!) ett paket glädje!
Närmare bestämt, lite akvarellfärger och penslar därtill (så att jag har något att göra av ALL min fritid), livsnödvänlig mobilladdare, minst lika nödvändigt tillknöcklat foto på hela familjen och ett finfint kort med pizzaslant. Man blir så glad av post hemifrån, men om jag undrade förra gången jag var borta hur folk fick sådan fruktansvärd hemlängtan så vet jag nu!
Dagens tips
Hälsoproblem
Hela min kropp värker som om det inte var nog från förr.
Men denna dag har ändå varit fin. Sol och större delen ledig för nonna Lucca sa att hon inte behövde min hjälp idag, tack! Så jag åkte ner till centrum av Rom och träffade Ieva familjens förrförra aupair. Fr henne berättade jag om mitt problem och hon hade haft samma problem men inte mod nog och tålamod nog att inte säga något på nästan två år. Hon berättade även att deras senaste aupairs "hälsoproblem" som de kallat det, var en magoperation orsakat av stress!
Nä tusan, detta går inte, fastän hur snälla de är och hur gulliga barnen är. De kan få jobba så mycket om de tycker att det gr deras liv rikare, men jag väljer att inte göra det. Men jag funderar på att hitta på en undanflykt, sneaky fegis som jag är. Men på det viset kan jag ju ändå få en bra referens. Några ideér?
Egentligen en fenomenal helg
Såhär såg den ut På lördag morgon åkte jag till Roms gamla zoo med barnen och pappan i familjen. Där sprang vi omkring som galningar och tittade på alla möjliga djur. Sedan var det dags för lite släktlunch hos mormor. Usch jag gillar inte sådana tillställningar, man vet inte vilken plats man ska ta, tillhör man tjänstefolket eller familjen? Men ändå trevligt och gott.Sedan frågade de om jag ville följa med och sova i ett slott i toscana. Såhär på distans höra jag vad lätt man svarar på en sådan fråga. Men, som kanske framgått, var (/är) jag i stort behov av lite lugn egentid, så jag tvekade faktiskt. Och jag känner i varenda nerv i kroppen, att ojojoj vad det hade suttit fint nu när vi kommit hem. Grät en liten skvätt av utmattning och av saknaden efter ett eget liv och hemma. (Och en flera timmars bilresa med energiska/otåliga/desperata/skrikiga/gråtande barn är ett riktigt tålamodstest)
Men jag ångrar förstås inte trippen. Helt fantastiskt fin! Toscana är obeskrivligt vackert och jag har haft mycket bus och kul med barnen :) Särskiljt Leonardo är förtjust i mig, han vill visa mig allt, leka med mig hela tiden och göra llt tillsammans med mig. Han ville t.o.m. sova i mitt rum på slottet! Carolina är fortfarande mycket hellre med mamma, pappa eller nonna när någon av dem finns närvarande.
Här kommer lite beskrivning i bilder:
Alltså jag framför slottet/borgen vi sov i, mitt rum var i det vänstra tornet.
Här var någonslags naturligt varmt vatten. Det stank, men det var desto vackrare. Lägg märke till att folk badar, stanken ska tydligen vara dunderkur för huden.
Mycket stad, lite tid
De säger på torsdag att de ska på middag på fredagkväll. (Vilket i och för sig inte gör något i dagsläget eftersom jag inte har några planer ännu.)
Så jag har en stor stad att upptäcka denhär gången, men mycket liten tid att göra det på. Två timmar när Carolina sover (om nonna är här), efter vi ätit vid elva på kvällen, och så söndag när det mesta är stängt här.
Och jag får inte sätta upp bilder på barnen på min blogg.
Känns lite smått fel alltihop, men kanske är det jag som har fel.
Lite knäppta kort
Super fin park (villa Torlonia) alldeles i närheten
Största parken i Rom, villa borghese. Störtgillar dessa träd.
Ett finfint, lite lustigt, inte så romlikt kvarter, quartiere coppede
Det var den lilla promenaden :)
Gick till slut segrande ut ur denna dag i alla fall.
När jag pallat mid upp fortsatte dagen i samma spår. När Leonardo fick syn på mig där han låg i sin farmors säng, blev han alldeles besviken, gömde sig under täcket. När jag skulle säga godmorgon slog han åt mit håll??? Jaha, helt plötsligt har vi bytt idé.
Men sedan vände det. Jag störde honom nog bara i hans farmor-morgonstund. För när jag hämtade honom från skolan (själv för första gången) sken han upp som solen här i Rom och jag fick världens bamsekram <3 Promenaen till Leonardos skola tar tio minuter dit och en halvtimme tillbaka. Denna halvtimme är lite av en kamp för grabben hittar på en massa bus på vägen. Idag skulle han kissa mitt på gatan! Så jag fick lyfta honom och springa med honom hem så gott jag kunde. Det tyckte han var kul och jag med, fast tröttsamt! (Fick sedan reda på att han får kissa på gatan om han måste, och ja, nöden har ingen lag.)
Sedan var jag ensam hemma med barnen för första gången i två timmar. Inte en endaste gång grät någon av dem. Inte en endaste gång skedde någon katastrof (beroende på med vilka mått man mäter). Wihii! Och Carolina kom till mig för tröst, annars går hon alltid till mormor eller farmor.
